Nyhetsbulemi

Jag lider av nyhetsbulemi. 

Alltså, jag mölar i mig nyheter hela tiden för att sedan bli illamående och bara vilja spy upp hela skiten. 

Jag pendlar mellan att en gång i kvarten öppna en given rad av nyhetskällor och förfasas, till att bara vilja ligga under täcket i min säng och sova dygnet runt. Eller drömma om att krypa in under en sten, inreda ett charmigt litet erimitage på en kulle och odla skägg där kolibrier kan få bygga bo.

Jag vet ju att man ska äta, förlåt: läsa nyttigt och näringsrikt men jag fyller ändå skallen med skräpmat och apokalyptiska nyheter tills magsyran sipprar ut ur mungiporna och klökningarna blir svårhanterligare än någonsin.

Var fan finner man hopp i nyhetsflödet??!

Det är klart att man skulle kunna fylla sitt alldeles egna 3D-liv med solsemester och bad för att skrämma mörkertankar och politisk pessimism på flykten. Och det är klart att det inte är helt sunt för den världsmedborgerliga hälsan att åka till Ukraina över sportlovet, men någonstans lockar ändå idén om att fan GÖRA något, göra någon liten djävla skillnad i världen.

Maken grundade Blågula Bilen strax efter det nya ryska anfallskriget mot Ukraina's utbrott 2022. Någon gång denna månad levereras organisationens 900:e fordon. Under sportlovet levererade vi en 15 meter lång buss. 

Denna resa hade dubbla syften. Förutom att leverera ytterligare ett fordon till den ukrainska militären (denna gång alltså en buss som ska köra soldater och förnödenheter till fronten) så skulle vi också på studiebesök till Tjernobyl. Stordotra följs av ett TV-team som dokumenterar hennes arbete för kärnkraftutbyggnad i Sverige och Europa så vi känner oss stundvis som nån intellektuell variant av The Kardashians. 😜 Till Tjernobyl fick vi med oss en kamera för att själva dokumentera resan. Min inneboende krigsreporter gick all in och terroriserade hela gänget med frågor och filmning.

På morgonen då vi skulle fara söderut vaknade vi yrvakna till nyheterna att ryssarna bombat skyddshöljet till den havererade kärnreaktorn. Det kändes ju rätt så typiskt efter veckor av planering och dessutom bidrog det väl inte helt till någon direkt känsla av säkerhet. I flera dagar därefter arbetade ukrainarna i området på att ändå ge oss åtkomst till regionen, om inte annat för att utländskt besök vid verket skulle kunna ge god publicitet.

Men slutligen satte IAEA, Internationella atomenergiorganet, stopp för besöket. Istället fick vi nöja oss med ett besök vid checkpointen utanför Dytyatky, där Tjernobyls exklusionszon börjar.

Där fick vi träffa medicinsk personal från sjukhuset i Tjernobyl. Två av hans kollegor var med under dygnet då olyckan skedde för snart 40 år sedan och jobbar fortfarande kvar. Vi träffade också chefen för sjukhuset som var med bland de som ryssarna tillfångatog vid belägringen av området i början av anfallet 2022. Han var alls inte pigg att prata om den upplevelsen.

Allt detta medan vår flyglarmsapp dagligen varnade för drönarattacker som ukrainska armén undanröjde, sköt ner eller lyckades hacka och skicka tillbaks till Belarus.

Tidigare resor till Ukraina har vi inte direkt upplevt några av krigets effekter. Vi har sett soldater säga adjö till sina familjer, vi har hört flyglarm och sett de förebyggande skyddsåtgärder man gjort för att skydda statyer och kyrkfönster. Vi har förstås också talat med soldater och sjukvårdare från fronten. 

Nu for vi dock på vägarna där ryssarna anföll vid krigets början. Vägen ner från Belarus, ner förbi Tjernobyl och mot Bucha och Kiev. Här kom krigets fasor närmare. Här har rysk artillerield skjutit ursinningslöst mot hus och jordbruksbyggnader, offentliga toaletter, kyrkor och lägenheter. Här finns djupa skyttegravar och brända skogar. Det var skrämmande.

Allra värst var dock förändringarna som skedde under veckan vi var där.

Nyheterna spottade ur sig Trumpska vidrigheter som kulspruteeld under veckan. Putin och hans lakejer gjorde segervissa uttalanden under veckan och Zelenskyj försökte hantera USA's sinnessjuka förhandlingstaktiker. Europeiska politiker krismötade och världen svajade mer än någonsin under min livstid. På söndagen när vi vandrade genom gränsbevakningen mellan Polen och Ukraina var allt som tidigare vid gränsen. På lördagen då vi tog oss hemåt och gick genom tullen hade polackerna hunnit gräva skyttegravar längs gränsen...

Väl hemma deltog vi i minnesmanifestationen för krigets början och maken höll ett riktigt bra djävla tal.

Och uppenbarligen är vi vid liv.