Nyhetsbulemi

Jag lider av nyhetsbulemi. 

Alltså, jag mölar i mig nyheter hela tiden för att sedan bli illamående och bara vilja spy upp hela skiten. 

Jag pendlar mellan att en gång i kvarten öppna en given rad av nyhetskällor och förfasas, till att bara vilja ligga under täcket i min säng och sova dygnet runt. Eller drömma om att krypa in under en sten, inreda ett charmigt litet erimitage på en kulle och odla skägg där kolibrier kan få bygga bo.

Jag vet ju att man ska äta, förlåt: läsa nyttigt och näringsrikt men jag fyller ändå skallen med skräpmat och apokalyptiska nyheter tills magsyran sipprar ut ur mungiporna och klökningarna blir svårhanterligare än någonsin.

Var fan finner man hopp i nyhetsflödet??!

Det är klart att man skulle kunna fylla sitt alldeles egna 3D-liv med solsemester och bad för att skrämma mörkertankar och politisk pessimism på flykten. Och det är klart att det inte är helt sunt för den världsmedborgerliga hälsan att åka till Ukraina över sportlovet, men någonstans lockar ändå idén om att fan GÖRA något, göra någon liten djävla skillnad i världen.

Maken grundade Blågula Bilen strax efter det nya ryska anfallskriget mot Ukraina's utbrott 2022. Någon gång denna månad levereras organisationens 900:e fordon. Under sportlovet levererade vi en 15 meter lång buss. 

Denna resa hade dubbla syften. Förutom att leverera ytterligare ett fordon till den ukrainska militären (denna gång alltså en buss som ska köra soldater och förnödenheter till fronten) så skulle vi också på studiebesök till Tjernobyl. Stordotra följs av ett TV-team som dokumenterar hennes arbete för kärnkraftutbyggnad i Sverige och Europa så vi känner oss stundvis som nån intellektuell variant av The Kardashians. 😜 Till Tjernobyl fick vi med oss en kamera för att själva dokumentera resan. Min inneboende krigsreporter gick all in och terroriserade hela gänget med frågor och filmning.

På morgonen då vi skulle fara söderut vaknade vi yrvakna till nyheterna att ryssarna bombat skyddshöljet till den havererade kärnreaktorn. Det kändes ju rätt så typiskt efter veckor av planering och dessutom bidrog det väl inte helt till någon direkt känsla av säkerhet. I flera dagar därefter arbetade ukrainarna i området på att ändå ge oss åtkomst till regionen, om inte annat för att utländskt besök vid verket skulle kunna ge god publicitet.

Men slutligen satte IAEA, Internationella atomenergiorganet, stopp för besöket. Istället fick vi nöja oss med ett besök vid checkpointen utanför Dytyatky, där Tjernobyls exklusionszon börjar.

Där fick vi träffa medicinsk personal från sjukhuset i Tjernobyl. Två av hans kollegor var med under dygnet då olyckan skedde för snart 40 år sedan och jobbar fortfarande kvar. Vi träffade också chefen för sjukhuset som var med bland de som ryssarna tillfångatog vid belägringen av området i början av anfallet 2022. Han var alls inte pigg att prata om den upplevelsen.

Allt detta medan vår flyglarmsapp dagligen varnade för drönarattacker som ukrainska armén undanröjde, sköt ner eller lyckades hacka och skicka tillbaks till Belarus.

Tidigare resor till Ukraina har vi inte direkt upplevt några av krigets effekter. Vi har sett soldater säga adjö till sina familjer, vi har hört flyglarm och sett de förebyggande skyddsåtgärder man gjort för att skydda statyer och kyrkfönster. Vi har förstås också talat med soldater och sjukvårdare från fronten. 

Nu for vi dock på vägarna där ryssarna anföll vid krigets början. Vägen ner från Belarus, ner förbi Tjernobyl och mot Bucha och Kiev. Här kom krigets fasor närmare. Här har rysk artillerield skjutit ursinningslöst mot hus och jordbruksbyggnader, offentliga toaletter, kyrkor och lägenheter. Här finns djupa skyttegravar och brända skogar. Det var skrämmande.

Allra värst var dock förändringarna som skedde under veckan vi var där.

Nyheterna spottade ur sig Trumpska vidrigheter som kulspruteeld under veckan. Putin och hans lakejer gjorde segervissa uttalanden under veckan och Zelenskyj försökte hantera USA's sinnessjuka förhandlingstaktiker. Europeiska politiker krismötade och världen svajade mer än någonsin under min livstid. På söndagen när vi vandrade genom gränsbevakningen mellan Polen och Ukraina var allt som tidigare vid gränsen. På lördagen då vi tog oss hemåt och gick genom tullen hade polackerna hunnit gräva skyttegravar längs gränsen...

Väl hemma deltog vi i minnesmanifestationen för krigets början och maken höll ett riktigt bra djävla tal.

Och uppenbarligen är vi vid liv.

Semester bland krig och förödelse

Det händer ganska sällan att jag hinner stanna upp och tänka: Men för i helvete! Vi är ju fan inte kloka!

Det går så fort, det här vi kallar liv, och det är så mycket man missar om man sätter sig ner och tänker efter om det här var en riktigt bra idé, och vad händer om X och tänk om Y?

Maken driver välgörenhetsorganisationen Blågula bilen, som sedan Ukrainakrigets start levererat snart 900 fordon till, i huvudsak, den ukrainska armén. Och när det nu drar ihop sig till sportlov tar vi med oss barnen, som vanligt, till krigets Ukraina. 

Det är inget jag tvekar om idag. Vi har gjort detta sedan kriget startade. Första gången stannade jag på den polska sidan gränsen, som om krig börjar på landsgränsen. Med tiden har vi insett att krig sällan sker i form av bombningar och soldater i ett helt land och att människor försöker leva sitt liv som vanligt trots att städernas anrika statyer numera skyddas av sandsäckar och åtskilligas pappor har skickats till gränsen. Sushirestaurangen fortsätter servera sin fräscha meny och kattcaféet håller öppet. Ukraina är ett fantastiskt land med en lång centraleuropeisk historia och jag hoppas verkligen att fler av er kommer att ha möjlighet att uppleva det när kriget nu någon gång tar slut.

Men det är inte flyglarm och ändlösa begravningsplatser med stupade soldater som vi ska till att uppleva denna gång. Istället har vi siktet inställt mot Tjernobyl... Min dotter medverkar som miljöaktivist från miljörörelsen WePlanet i en dokumentär om kärnkraft och vi har lovat Sveriges Television att vi ska dokumentera vår resa. 

Denna resa är av något mer tveksam natur än våra tidigare resor. Strålning är kanske inte läskigare än krig men dess närvaro desto mer absolut. Kärnkraftförespråkare i min närhet säger att strålningsdoserna vi kommer utsättas för motsvarar en transatlantisk flygresa och att jag inte ska oroa mig, men jag är fylld av lika delar fascination/nyfikenhet och stor tveksamhet. Icke desto mindre sedan SVT's egna säkerhetschef förbjudit deras TV-team att följa med... av säkerhetsskäl.

Men livet är ett äventyr, eller hur?

Riktiga liv - en evighet av prioriteringar

Alla gör vi livsprioriteringar. Jag kan verkligen inte döma andras livsval och jag tror få av oss kan göra det utan att inse att det säkert finns andra sätt vi hade kunnat dela upp vår tid på som säkert skulle vara lika bra eller dåliga som de vi använt.

Det finns alldeles säkert folk som ägnar för mycket tid bakom skärmen, liksom det finns folk som ägnar för mycket tid åt att städa, jobba eller gnälla över sina krämpor. 

Vi har 24 timmar att fördela under vårt dygn och de flesta av dessa bestämmer vi inte ens själva över. Vi måste sova och äta och försörja oss och människor runt om oss behöver oss i olika grad och vi ger dem vår tid i olika grad. Redan det är vad vi kallar liv. 

Men därutöver väger vi vår tid på silvervåg. I den populära "skedteorin" mäts din energi för dagen i antal skedar. Vissa dagar vaknar vi med famnen full av skedar som räcker till allt det vardagliga och mycket till. Andra dagar är snålare med skedarna och vi behöver hushålla med energin för att orka med dagen.

Vissa människor har generellt fler skedar att jobba med än andra. Arv och miljö, sjukdom och personlighet har gett oss olika möjlighet att orka, och livet, omgivningen, våra kroppar och aktiviteter avverkar skedar i olika hastighet och munsbitar. En del av oss har hittat sätt att producera extraskedar under dagens gång.

När människor säger att pengar inte ger lycka så glömmer de att pengar i alla fall kan köpa tid. Att om vi kan betala för städning kan städtiden ägnas åt något annat. Om vi har pengar att äta ute kan matlagningstiden ägnas åt annat. Om det är valet vi vill göra, och matlagningen inte är vad som ger vårt liv mening. Men pengar garanterar ju inte att vi gör vettiga val.

I slutändan står vi där med de skedar vi har och försöker göra det bästa av dem.

En del av min tid lägger jag på dokumentation; på att fotografera och verbalt beskriva, såväl skriftligt som muntligt, både min inre värld och den som finns runt omkring mig. Jag tänker att det har konstnärer, filosofer, lärare, författare, fotografer och musiker, likväl som den vardagliga människan gjort sedan grottfolkets dagar. Ändå hör jag av och till:

- "Åh, jag hade inte tid att ta ett enda foto, jag var upptagen med att uppleva själva livet!"

- "Jag hinner inte skriva på Facebook. Jag tar mig istället tid att leva PÅ RIKTIGT."

Jag vet inte om jag lever på riktigt eller på låtsas. Jag vet bara att jag i perioder begåvats med ovanligt många skedar. Jag vet att jag prioriterat bort en del vardagsgöra som andra tycker är viktigt.

Jag vet att jag försöker använda mina skedar väl, vilket för mig handlar om att försöka bli nöjd med balansen i mitt liv och uppleva stunder av lycka och meningsfullhet. Ibland är de stunderna i verbal form.

Det är okay att inte fläka ut sig digitalt. Du har annat du finner viktigt. Men jag läser gärna, och jag föredrar att tro att vi alla lever alldeles riktiga liv.

Vad är ett liv?

Det här är en blogg om livet. Den är skriven på väg neråt i livets trappa. En 50+- blogg skriven när man äntligen är gammal nog för att veta hur man gör när man lever och därför insett att det lär man sig aldrig.

Det här är texter som söker sin plats i ett postdigitaliserat samhälle där folk söker sig bort från sociala medier för att dessa tappat sin sociala funktion men samtidigt vilset letar efter den distansgemenskap man funnit online med människor man annars aldrig hade kommit nära.

Det är också texter skrivna i sorg över att ha förlorat den dagliga inputen av sina medmänniskors vardaglighet och det lilla livets stordåd och trösterika glädjekorn som numera till stor del utrotats av stormaktsväldenas apokalyptiska löpsedlar och den digitala världens lättsmälta, själadödande hjärnsocker.

Det är heller ingenting annat än en glorifierad dagbok för att sätta ord på livet.

Håll till godo, åskådare, läsare och vänner!

/Eder skrifthållare och Livinnan själv, Janna