Det går så fort, det här vi kallar liv, och det är så mycket man missar om man sätter sig ner och tänker efter om det här var en riktigt bra idé, och vad händer om X och tänk om Y?
Maken driver välgörenhetsorganisationen Blågula bilen, som sedan Ukrainakrigets start levererat snart 900 fordon till, i huvudsak, den ukrainska armén. Och när det nu drar ihop sig till sportlov tar vi med oss barnen, som vanligt, till krigets Ukraina.
Det är inget jag tvekar om idag. Vi har gjort detta sedan kriget startade. Första gången stannade jag på den polska sidan gränsen, som om krig börjar på landsgränsen. Med tiden har vi insett att krig sällan sker i form av bombningar och soldater i ett helt land och att människor försöker leva sitt liv som vanligt trots att städernas anrika statyer numera skyddas av sandsäckar och åtskilligas pappor har skickats till gränsen. Sushirestaurangen fortsätter servera sin fräscha meny och kattcaféet håller öppet. Ukraina är ett fantastiskt land med en lång centraleuropeisk historia och jag hoppas verkligen att fler av er kommer att ha möjlighet att uppleva det när kriget nu någon gång tar slut.
Men det är inte flyglarm och ändlösa begravningsplatser med stupade soldater som vi ska till att uppleva denna gång. Istället har vi siktet inställt mot Tjernobyl... Min dotter medverkar som miljöaktivist från miljörörelsen WePlanet i en dokumentär om kärnkraft och vi har lovat Sveriges Television att vi ska dokumentera vår resa.
Denna resa är av något mer tveksam natur än våra tidigare resor. Strålning är kanske inte läskigare än krig men dess närvaro desto mer absolut. Kärnkraftförespråkare i min närhet säger att strålningsdoserna vi kommer utsättas för motsvarar en transatlantisk flygresa och att jag inte ska oroa mig, men jag är fylld av lika delar fascination/nyfikenhet och stor tveksamhet. Icke desto mindre sedan SVT's egna säkerhetschef förbjudit deras TV-team att följa med... av säkerhetsskäl.
Men livet är ett äventyr, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar